Förlossningsberättelse
Nu kommer den efterlängtade förlossningsberättelsen. Tyvärr har jag inte kunnat skriva tidigare då det är tungt. Rent psykiskt. tårarna rinner innan jag ens har börjat skriva. Det är svårt. Att försöka uttrycka sin upplevelse, sina känslor, sin smärta eller sin lycka i en text. Jag får väl försöka helt enkelt.
Den 3 mars var min bebis beräknad, eftersom lillen höll på att komma redan i vecka 24 och eftersom jag hade haft starka sammandragningar och förvärkar enda sen dess egentligen så trodde barnmorskerna och alla andra ink. jag att han skulle komma tidigare. Det förberedde vi oss på. Men inte då.
Jag gick över tiden 11 dagar. De är de längsta och jobbigaste dagarna jag någonsin vart med om tror jag. NÄR kommer min lilla pojke? Jag kommer aldrig bli mamma. Tankarna var riktigt jobbiga. Men jag visste att ut skulle han i allafall.
Torsdag den 10e mars.
På torsdags natten vaknade jag kl. 02. Charlie kom in i sovrummet och jag berättade att jag hade fått en förvärk igen. (har ju haft riktigt svåra sådana så det var väl inget speciellt tänkte jag).
Dock så kom det en 15 min senare och 15 min senare igen och igen. Kan det vara så att dom börjar bli regelbundna? Jag kände ändå lite hopp.
De kom strax där efter med 10 min och strax efter det blev det 5 min mellan värkarna. De höll hela tiden i sig från 50 sek - 1min och 30sek.
Jag hade hört att det ska komma 3 värkar på 10 min så vi avvaktade. Jag hade ju "bara" 2st.
Det fortsatte och jag hade riktigt ont. Jag visste att nu är det dags. Det måste vara det.
Jag gick på toa och då kom det en skvätt blod. Jag ringde till förlossningen och berättade om värkarna och blodet och sa att jag hade riktigt ont. Men vi skulle avvakta.
Jag försökte sova, men nu var värkarna 3-5 min mellanrum så fanns inte en chans i världen att man hann somna mellan dom.
Det var tungt att bara vänta och vänta när man var så otroligt trött, utmattad och hade sån smärta.
Fredag den 11e mars.
Klockan 20.00 ringde vi upp till förlossningen och sa att jag inte klarar mer.
Vi fick komma upp och blev kopplade till maskinen. Bebis hjärta lät bra. men mina värkar kom inte med på kurvan. "nej, dom kommer tro att jag ljuger" jag var jätte rädd att dom inte skulle tro att jag hade så ont nu var värkarna 3-1 min mellanrum. Jag hann knappt andas mellan värkarna.
Tårarna bara sprutade, men jag visste att det gjorde inget att jag hade ont för nu var ju bebisen påväg.
En Barnmorska kommer in och ska kolla hur öppen jag är.
Vi var helt förväntansfulla, nu måste jag ju vara öppen mycket eftersom jag haft värkar sen torsdagsnatten.
"Tyvärr så är du inte öppen något alls, livmodertappen är inte ens mjuk, den är helt sluten och hård."
Det kom som ett slag i ansiktet. (skojade dom med mig. Om det inte ens var dags, då vill jag inte vara med längre. har ju så otroligt ont.)
Charlie och jag släpade oss till bilen medans tårarna bara sprutade. Hur kunde det INTE vara på g? Jag kan ju knappt röra mig, kan inte sova, kan inte ens andas mellan värkarna.
Men tack vare bricanylen jag fick så stoppade de upp värkarna lite. Så nu hade jag bara 5-10min mellan rum mellan värkarna.
Vi åkte och köpte mat och åkte till mina föräldrar för lite stöd. Tror det var ganska jobbigt för Charlie. Han visste nog inte riktigt hur han skulle hantera det. Men hur ska man egentligen hantera en situation när sin älskade har jätte smärtor utan att kunna hjälpa till? Det är inte lätt.
Åkte sen hem för att försöka sova lite. Men det gick ju inte för min del. med dessa mellan rum hann man ju inte somna.
Jag var helt utmattad. På natten kom värkarna 3-1min mellanrum igen.
Ringde förlossningen men tyckte vi skulle avvakta lite.
Lördag den 12e Mars.
kl. 10 ringer vi förlossningen och får komma upp. De tar en kurva som fortfarande inte visade mina värkar, eller jo somliga värkar gick nedåt i stället för uppåt. men men, de sa att man inte alltid ser värkarna.
Jag var rädd att jag bara skulle ha öppnats jätte lite. För nu kändes det som att jag skulle avlida.
Läkaren kommer in för att känna på livmodern och orden sved.
"Du är fortfarande helt sluten, du har inte öppnats något så det är inget på gång. Du kan få bricanyl och åka hem igen".
Och hur ska jag överleva?
Tårarna rann som vanligt. Jag kan ju inte ens andas. hjälp mig!
Charlie frågade:
"Kan ni inte göra något för att hjälpa till då? Hon har ju tid för igångsättning på måndag, men hjälp henne nu i stället?"
"nej men det går inte. Vi kan inte göra det nu för det är förtidigt".
Förtidigt? Jag är ju fan över tiden!! och LIDER!
åker hem och bara väntar. Skrek efter Charlie varje gång jag inte var vid hans sida. Tryckte in huvudet i hans arm och önskade att allt bara skulle vara över. Pappa, Timmy och Bea kom över en sväng. pappa hjälpte mig igenom många värkar också. Det var tungt. Bea blev rädd och ville inte vara i samma rum. Hon blev rädd att se mig ha så ont hela tiden.
Ringer förlossningen på kvällen, men nej, avvakta.
Charlie ringer ännu en gång senare på kvällen.
Charlie: "Kan ni inte hjälpa henne på något sätt?
Barnmorskan: " Tyvärr, det är så att vi är under bemannade nu på helgen. så vi har inte personal. "
Så man får inte föda barn på helgen om dom har för mycket. Hur fan kan man vara underbemannade när folk behöver föda. Jag kan ju inte rå för att jag inte öppnar mig. Ska jag gå HELA helgen då med 1min mellan värkarna? Ja, tydligen!
Söndag den 13e Mars.
Kl. 2 på natten ringer vi upp och säger att vi kommer upp och vi vägrar bli hemskickade fram och tillbaka som några handskar. JAG behöver hjälp.
Vi blir inlagda. Jag får morfin och en sömntablett då de tyckte att jag behövde sova eftersom jag inte sovit på nästan 3 dygn. Jag lyckades då sova 4 timmar. Det var skönt.
Dagen var jobbig, man bara gick runt och väntade och hade värkar, fick lite morfin och mådde rent psykiskt piss.
Jag hade ont, men vill ingen förstå det? Jag vet att de säkert gjorde sitt bästa, men min kropp orkade inte mer.
På söndagen gick jag i värkar, jag fick bada varmt för att lindra smärtan.
Jag fick även börja med lustgas ganska tidigt. Det var som att se sig själv utanför sin kropp. Man var helt borta! ^^
Jag hade blivit Liiiite mjuk, men jag ville inte öppna mig något inte.
Ja, minns inte så mycket, jag var helt inne i mitt eget under värkarna. Kände att jag inte skulle överleva detta.
Måndag den 14e Mars.
kl.9.
Efter en jobbig natt kommer de in för att känna hur öppen jag är och bestämma hur vi ska gå till väga.
Vi bestämde oss på att köra med ballong.
Jag fick lägga mig i gynstolen och dom körde in kalla grejer för att komma in. De sätter in en slang mellan bebisens huvud och livmodertappen. Det gjorde ganska ont om man säger så.
Sedan pumpade dom in en vätska i röret så den blev stor. När den väl var inne kändes den inte.
(När ballongen väl låsnar så är man öppen tre centimeter. man ska dra lite i slängen under några timmar).
Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Skulle jag aldrig få bort dessa värkar?
Jag försökte vara stark, jag försökte visa att jag klarar det här. Men jag var tydligen inte mer än männsklig.
Jag stod i sängen på knä lutad med magen mot ryggstödet. och försöker ta mig igenom värkarna.
En underbar barnmorska som hette Bodil satt och försökte prata med mig. Försökte peppa mig att jag skulle klara detta. Jag skulle få ett mirakel. Hon lovade mig det! Och hon fick mig att bli lite lugn och jag litade på henne.
Helt plötsligt kollar jag på Bodil och Charlie och säger: Vattnet gick. Jag tror vattnet har gått.
Nej säger dom båda.
"Det kan kännas så i bland" Säger Bodig och kollar hur det rinner i sängen.
oh fan, vattnet gick!
Jag sken upp. " ÄNTLIGEN HÄNDER NÅGOT! minsta lilla betyder så mycket"
Jag gick in på Toa för att torka rent och så. Nu jävlar ska jag försöka röra på mig, tack vare vattnet så fick jag lite energi. Så vi gick i korridorerna fram och tillbaka. Jag gick ut och ringde mamma. Sedan ser jag bara hur det rinner längs benet. Och blodklumpar ligger på strumpan.
Då läckte jag. Vattnet rann genom min slang från ballongen. Vänder mig om och ser att jag har blodat/slemmat ner korridorerna där vi gått. Men men. sånt är livet. Jag går in på toa för att torka rent mig.
Och vad händer då? Jo ballongen åker ur.
Jag är äntligen öppen tre centimeter. NÅGOT händer! Jag grät nästan av lycka.
Sedan brakade helvetet.
Värkarna blev så otroligt starka att jag försvann i mig själv. Tog lustgasen men den hjälpte tillslut inte.
Jag kände mig som när man är RIKTIGT sjuk. Man ligger och yrar och är borta i huvudet, fast + en smärta som är obeskrivlig.
Har svaga minnen av att barnmorskorna kommer in och ut och sedan är en läkare vid mig.
Det var tydligen narkosläkaren. Han skulle ge mig ryggbedövning.
Han var en gullig gubbe som sa allt kommer bli bra nu stumpan. Allt kommer bli bra.
När han hade lämnat rummet så POFF så var jag som vanligt.
Kände ingen smärta, var inte borta i huvudet. Jag var som jag är nu! Helt vanlig. Det var som att inget hade hänt.
Ryggbedövningen var det bästa som hänt mig.
Jag och Charlie fick en stund att spela lite kort osv.
Så kommer en barnmorska och säger att dom måste sätta igång mina värkar igen. för annars kommer jag inte öppnas.
Jag började gråta. Jag klarar inte av det. Jag är rädd. Jag har precis fått sluppit ha så ont som jag gått runt med i 4 dygn. Jag vågar inte. Jag är rädd. Jag ångrar mig, jag vill inte ha barn längre i fall jag ska få så ont igen.
Men självklart ville jag ha barnet, men jag var så otroligt rädd.
De kopplade in dropp som skulle pumpa in så värkarna sattes igång. Varje 30min skulle det höjas med 15mg.
Jag hade även fått en knapp som pumpade in 2mg extra av ryggbedövningen om jag fick ont.
Jag hade riktigt ont och strax där efter började värkarna. Och jag käner hur det trycker på i arslet.
"Jag kommer skita ut tarmarna" Det var min favorit mening de närmaste timmarna.
Nej, det känns bara så säger barnmorskorna.
NEJ! JAG KOMMER SKITA UT TARMARNA!!! HJÄLP MIG! (jag var ganska aggresiv).
Jag ville att de skulle känna om jag var öppen. kl var nu 16.
Du är fortfarande öppen 3cm.
Men jag måste puscha nu!
Jag kände att kroppen automatiskt pressade och pressade.
"Men hjälp mig då, jag håller på att föda utan att jag är öppen mer än tre cm. "
"Sluta puscha Jessica, du får inte pressa."
Lätt för dom att säga. Om jag kunde skulle jag sluta. Men jag kunde inte hjälpa det. Jag Puschade som in i helvette.
"SLUTA puscha Jessica!!"
"Det går inte, jag håller på att skita ut tarmarna!!"
Jag tvingde dom att känna igen kl. 18.
För nu måste jag ju vara öppen helt. jag håller ju på att föder.
"Bra Jessica, du är öppen 5cm nu"
bra? BRA? det är ju för fan bara hälften. Jag kommer spräcka upp hela mig.
Jag var så otroligt rädd. Fattade dom inte att jag puschade utan att göra något. kroppen gjorde det automatiskt.
Sluta puscha var det jag fick höra.
"okej, nu skiter jag ut tarmarna"
"Nej det gör du inte jessica"
" jo, jag kommer skita ut ungen nu och då blir det en jävla skitunge, tycker ni det skulle vara kul eller?"
"haha ja, humorn var det ju inge fel på i allafall".
Jag fick panik i kroppen kl. 19.
"NU KOMMER HAN!!!!"
Nej det är långt tid kvar. Om du har tur så kommer han komma i natt någon gång, men han lär inte komma nu. Natt personalen får ta över sen.
NEJ HAN KOMMER NU! JAG MÅSTE PUSCHA!!! och så puschade jag för kung och fosterland (jag kunde inte hjälpa det. jag bara puschade och puschade utan att vilja det.)
De kände om jag var öppen och då var jag öppen 7cm. Så på en timme hade jag öppnats 2 cm.
Men jag var inte nöjd. för nu var det ju dags. jag fortsatte och fortsatte. Då sa jag att nu kommer huvudet. eller sa och sa jag skrek.
"Nej det gör det ju inte. Men oj, jo vi får nog byta till gyn stolen. det är nog dags snart."
Tillslut fick jag puscha och puscha.
Jag som sa innan att jag ville känna huvudet ångrade mig.
"nu är huvudet ute, vill du känna?"
"HELVETE HELLER!!!" (jag var så rädd att jag skulle känna att huvudet var lite ute, när jag hoppades på att det skulle vara helt ute.)
Tillslut kom något på min mage, trodde att de var dom som höll på att ta med sina händer på min mage så försökte putta bort dom, men det var min bebis som låg där.
Så dom fick förklara att bebis låg där och så började jag störtböla.
Jag bara väntade på att smärtan skulle försvinna som alla säger. Visst, pusch smärtan var borta men de andra?
Både jag och Charlie grät av lycka och jag som planerat bilder och filmning precis efter var ju bara att glömma.
Lyckan kommer nog aldrig gå att förklara med ord.
Mitt mirakel hade kommit. VÅRAT mirakel. Jag håller i min bebis.
Helt plötsligt känner jag att en värk kommer. Hade helt glömt bort moderkakan i all lycka.
HJÄLP, Jag får en värk säger jag i panik!. Men plopp så var den ute. ^^
Lyckan var otrolig.
Fick dock sy 5 stygn. 3inne och 2 ute. så det var ju inte så farligt.
Men bedövningen tog inte så när hon stack in nålen skrek jag för kung och fosterland. (värre än när jag födde) haha..
Kan fortfarande ha svårt att sätta ord på den känslan man hade då.
Man kan nog bara säga: LYCKA! REN LYCKA!
Efter 90 timmar och 48 minuter med värkar och utan nästintill någon sömn kom våran pojke.
6 timmar och 48 minuter efter att vattnet hade gått.
Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, och inget jag tänker göra om.
Jag vill så gärna få barn igen, och lyckan är mer belöning än något annat. Men den psykiska resan igen detta tog för hårt på mig. Och att inte få den hjälp jag ville ha när jag behövde den utan då är man under bemannade.
Nej, det är tungt. och ni som läser förstår säkert inte. Men jag kan fortfarande bara sitta och gråta när jag tänker på de jag gick igenom.
Men den 14 mars, kl. 20.18 på kvällen kom våran lilla:
Jamie Timmy Sebastian Flodén!
Våran ängel vägde 3995g och var 52cm lång.
-------------------------------------------------------------------
Livet på BB:
Kommer fatta mig kort.
på BB mådde jag skit. jag var en zombie.
Ingen ville lyssna på mig när jag sa att jag inte trodde att lillen fick ut tillräckligt med mjölk.
Efter flera dagar visade det sig att " nej men titta, han har gått ner 12 % för mycket i vikt. han får nog inte i sig".
Han vägrade ta bröstet. Ändå försökte ca 15st att pressa honom. och han bara skrek.
Tvingade in bröstet i munnen i timmar. Det gjortde ont både för mig och lillen. Lillen fick sår runt hela minnen efter att dom försökt pressa han mot bröstet en hel natt.
Jag fick jätte eftervärkar så var tvungen att ta morfin i smärtorna.
på lördag kväll den 19e fick vi komma hem.
Allt på BB fick mig bara att må psykiskt dåligt. dom fick mig att känna mig dålig att han inte ville ta bröstet.
Usch.
Men men, ingen orkar väl läsa allt detta. Men det är upp till er. 
Lite kul hade vi också ^^ 
Första fikat som nyblivna föräldrar.
Våran ängel! 
Knubbis =)
//Jessica* - EN STOLT MAMMA!!!!
